Självmordsbrevet
Jag förstår inte hur jag kan sitta här och försöka lista ut ett simpelt och prompt sätt att avsluta mitt liv. Om det fanns ett sådant sätt, så skulle jag använda mig av det. Ska jag hålla en kniv mot mitt bröst och bara springa in i en vägg eller något? Eller kommer det se för misstänksamt ut?
Det var ett tag sedan jag sist tänkte på att ta livet av mig. Första gången var jag väldigt ung. Jag hade fått nog av att folk skrattade åt mig och hittade på fåniga ramsor om mig. Det kunde vara mina skolkamrater och klasskamrater, det kunde vara vuxna människor som bara inte kunde sluta stirra, det kunde vara vänner och även totala främlingar. Jag berättade för min mamma att jag kände mig utstött och trakasserad av vissa klasskamrater och jag gick till henne för att höra vad hon tyckte att jag skulle göra åt saken. Hon tyckte att jag skulle smälla till personen på käften och sedan bara ignorera de som fortfarande besvärade mig efter det. Det kändes otroligt dumt. Jag var ju en sådan snäll flicka, duktig i skolan och omtyckt av lärarna. Inte skulle jag kunna smälla till någon sådär? Men hon var ju ändå min mor, jag litade på henne så jag gjorde som hon sa. En dag på syslöjden kom en av klassens busar fram till mig och började dra i mina flätor och kallade mig "Pippi Långstrump" och skrattade åt mig. Många av mina klasskamrater gjorde honom sällskap. Jag kände riktigt hur mina kinder började bränna av skam. Tillslut vände jag mig om och försökte ge honom en örfil, men jag missade. Han såg verkligen till att göra en stor sak av det. Han agerade chockad och ropade på fröken och sa att jag hade försökt slå till honom, vilket var sant. Röd som en tomat satt jag tyst och skämdes medan läraren gav mig en rejäl utskällning. Jag försökte ju bara försvara mig. Blyg som jag var satt jag bara och tog emot skiten. Jag hade inte mod nog att tillrättavisa en lärare. Inte framför hela klassen. I ögonvrån såg jag pojken stå och flina stolt bakom läraren. Han gjorde grimascher och pekade finger. Jag kände mig så förnedrad.
En annan gång hade klassen fått i uppgift att skriva en berättelse var om vad vi gillade med att gå på skolan. Jag minns att jag tog uppgiften på stort allvar. Jag gick iväg och satte mig vid ett akvarium och satt med pennan i munnen medan jag kollade på fiskarna och försökte komma på vad min historia skulle handla om. Vi hade fått en penna och en liten bok att skriva i. Min historia handlade tillslut om de fåtal vänner jag hade i klassen och jag skrev om hur bra lärare jag tyckte vi hade. Jag skrev även någonting om att jag tyckte att det var för mycket mobbning mellan eleverna, och att jag ofta kände mig utstött. På den allra sista sidan skrev jag tveksamt en personlig åsikt, som jag inte ville skulle yttras högt. Något i stil med "Om Kalle, Tomas och Ludvig inte skulle gå i våran klass så skulle nog allt bli mycket bättre.". Jag visste inte då att klassen skulle blandas med paralellklassen för att sedan delas upp i små grupper, med en lärare i varje grupp. Jag minns att jag hamnade i en grupp med personer jag aldrig fattat något större tycke för. Majoriteten av dem var busar. Läraren som ledde vår grupp berättade för oss att hon nu skulle läsa upp våra berättelser, så att vi fick höra vad alla hade skrivit. Jag drog läraren åt sidan och sa att det som stod på sista sidan fick hon inte läsa upp. Hon sa "Ärsh, det går nog bra. Lyssna nu.". Med ens började hon läsa. Min berättelse läste hon sist. Jag kände bara för att gå och gömma mig i något hörn någonstans och aldrig mer komma fram. När hon läst meningen som stod på sista sidan såg jag riktigt hur en glimt tändes i ögat på en av busarna i rummet. Jag visste att han umgicks med Tomas och Ludvig. utanför skolan, men jag visste inte vad som komma skulle. Vi återvände till klassrummet för att ta rast. Genast hörde jag killarna ropa efter mig. Dom började jaga mig genom klassrummet. Jag försökte låsa in mig på toaletten, men dom slet upp dörren. Jag sprang ut genom de två tunga ytterdörrarna ut på skolgården. Jag sladdade till lite på gruset och märkte att strumpan gick sönder. Jag hoppade upp på en sittbänk och stod där och hoppades på att de inte skulle komma efter mig. Tillslut kom tre killar utrusandes och omringade mig. De hade iallafall haft tid på sig att ta på sig skorna, till skillnad från vettskrämda lilla mig. De hotade mig och kallade mig fula namn och tvingade mig att säga att jag var ledsen, att jag inte menade det jag skrivit. Jag bad tyst om ursäkt medan jag tittade ner i marken. Killarna vände om och gick, skrattandes. Jag hatade mitt liv. Jag ville inte leva såhär. Hur gammal kan jag ha varit då? Kanske 9-10 år gammal. Jag stod i köket med en kökskniv tryckt mot min mage och ett avskedsbrev jag skrivit till mamma och pappa låg på bordet bredvid mig. Jag tog farväl och bad dom att inte skylla detta på de själva. Att det var mitt val. Tragiskt, eller hur?
Andra gången jag ville ta livet av mig var två, tre år senare. Jag hade nyss börjat förstå att mina föräldrar hade alkoholproblem. Jag kände inte att jag passade in någonstans. Jag var fortfarande mobbad och mitt självförtroende låg i botten. Den här gången var jag hos en kompis. Vi lekte med en vass skalpell, skar oss på benen och på ovansidan av armen. Skalpellen var så pass vass att man knappt kände någon smärta när den skar igenom huden. Jag tror att min kompis även hade självmordstankar. Lekandet med kniven utvecklades tillslut till en liten tävling. En tävling om vem som kunde skära djupast och få mest blod att rinna. Jag tror hon vann, jag var för feg. När jag skulle gå hem från henne senare på kvällen ville jag smyga med mig skalpellen hem, men jag fick inte tillfälle till det. Tur det, för annars hade jag kanske inte varit vid liv idag.
Ska jag kanske ta en överdos? Det kanske skulle vara lindrigast. Men vänta, hur fan ska jag kunna få tag på droger? Åh, just det. Det kan jag ju. Men det är inte särskillt subtilt att svälja en näve piller och sedan förvänta sig att folk ska förstå.
Ibland undrar jag hur länge folk skulle komma och besöka min grav. Hanna skulle definitivt tända ett ljus för mig, då och då. Det skulle Maria och Liselott också göra. Mina bröder skulle sörja i systnad och mina föräldrar skulle vara fullständigt hjärtekrossade. Om jag tar livet av mig hoppas jag, med hela mitt hjärta, att ingen följer mig i graven.
Hängning är inte direkt ett alternativ, för jag är smått rädd för höjder. Ärligt talat är jag inte så inne i hela idén om att hänga en halvmeter ovanför marken medan man panikslaget klöser på väggarna och försöker lossa på repet som långsamt kväver en till döds.
Jag kan ju alltid ställa mig framför ett tåg och bli sliten i stycken. Eller varför inte snubbla på en katt och ramla ner för trappen, med hopp om att man bryter nacken av sig? Eller jävlas med fel typ av folk och kanske bli våldtagen och strypt till döds. Starta en brand kan man ju alltid göra. Låsa alla dörrar och fönster och långsamt grilla inne. Sen kan jag ju alltid slänga mig utför ett stup och bryta vartenda ben i min kropp. Köpa en pistol är ju en klassiker. Dock blir det väl inte en så trevlig syn för den personen som hittar mig. Eller varför inte ta ett litet dopp med hårtorken?
Dramatik. Det är jag det. Som vissa redan vet är jag inte kapabel till att ta självmord. Jag skulle aldrig kunna lämna så mycket sorg och tomhet på axlarna av de jag älskar. Å andra sidan är det inte jag som kommer måsta ta itu med sorgen när jag går bort ändå. Men så god och varmhjärtad som jag är lever jag hellre i ren misär än att veta att mina närmaste sörjer över mig.
Oj, det var ett underligt sammanträffande. Jag satte precis igång lite musik, Sarah Mclachlan för att vara bestämd, och låten "Angel" började spelas. Kan detta vara ett tecken? "Angel" är den fantastiskt vackra låten jag alltid velat ska spelas på min begravning. Eller snarare då de sprider min aska. Jag vägrar ligga i en kista och låta småkryp festa på min kropp. Då vill jag hellre bli kremerad och låta min aska bli spridd över en vacker sjö, med tända ljus, månsken och en svag vind svepandes förbi som leder mig mot livet efter detta. Det är det jag tror på. Livet efter.
Jag har alltid, på något sätt, velat vara närvarande på min begravning. Jag hoppas att jag får vara det. Jag hoppas min själ stannar kvar tillräckligt länge för att jag ska få se mina närmaste samlade på ett och samma ställe. Att få se dom ta hand om varandra och trösta varandra medan de tänder ett ljus och lyssnar till denna otroligt vackra melodi. Jag tror det skulle bli min sista önskan.
Åh gud, jag har alltid velat dö ung! Snälla, låt mig inte fylla 30? Jag vill inte leva bara för att se de jag älskar gå bort, en efter en. Jag vill leva tillräckligt länge för att se mina bröder bilda familjer. Jag vill leva tillräckligt länge för att se mina vänner lyckas med sina liv. Jag vill leva tillräckligt länge för att känna mig nöjd och till freds.
Endast under en omständighet skulle mina önskningar om att få dö alteras. Om jag skulle hitta någon att älska mig, någon att dela mitt liv med, någon att åldras med, då skulle jag nog inte vilja dö. Inte än på flera år. Jag behöver en själsfrände. Jag är less på att behöva kämpa för att få saker att gå som jag vill, och jag är less på att folk dömer mig på det sättet som dom gör.
"No more waiting for the end
Jag förstår inte hur jag kan sitta här och försöka lista ut ett simpelt och prompt sätt att avsluta mitt liv. Om det fanns ett sådant sätt, så skulle jag använda mig av det. Ska jag hålla en kniv mot mitt bröst och bara springa in i en vägg eller något? Eller kommer det se för misstänksamt ut?
Det var ett tag sedan jag sist tänkte på att ta livet av mig. Första gången var jag väldigt ung. Jag hade fått nog av att folk skrattade åt mig och hittade på fåniga ramsor om mig. Det kunde vara mina skolkamrater och klasskamrater, det kunde vara vuxna människor som bara inte kunde sluta stirra, det kunde vara vänner och även totala främlingar. Jag berättade för min mamma att jag kände mig utstött och trakasserad av vissa klasskamrater och jag gick till henne för att höra vad hon tyckte att jag skulle göra åt saken. Hon tyckte att jag skulle smälla till personen på käften och sedan bara ignorera de som fortfarande besvärade mig efter det. Det kändes otroligt dumt. Jag var ju en sådan snäll flicka, duktig i skolan och omtyckt av lärarna. Inte skulle jag kunna smälla till någon sådär? Men hon var ju ändå min mor, jag litade på henne så jag gjorde som hon sa. En dag på syslöjden kom en av klassens busar fram till mig och började dra i mina flätor och kallade mig "Pippi Långstrump" och skrattade åt mig. Många av mina klasskamrater gjorde honom sällskap. Jag kände riktigt hur mina kinder började bränna av skam. Tillslut vände jag mig om och försökte ge honom en örfil, men jag missade. Han såg verkligen till att göra en stor sak av det. Han agerade chockad och ropade på fröken och sa att jag hade försökt slå till honom, vilket var sant. Röd som en tomat satt jag tyst och skämdes medan läraren gav mig en rejäl utskällning. Jag försökte ju bara försvara mig. Blyg som jag var satt jag bara och tog emot skiten. Jag hade inte mod nog att tillrättavisa en lärare. Inte framför hela klassen. I ögonvrån såg jag pojken stå och flina stolt bakom läraren. Han gjorde grimascher och pekade finger. Jag kände mig så förnedrad.
En annan gång hade klassen fått i uppgift att skriva en berättelse var om vad vi gillade med att gå på skolan. Jag minns att jag tog uppgiften på stort allvar. Jag gick iväg och satte mig vid ett akvarium och satt med pennan i munnen medan jag kollade på fiskarna och försökte komma på vad min historia skulle handla om. Vi hade fått en penna och en liten bok att skriva i. Min historia handlade tillslut om de fåtal vänner jag hade i klassen och jag skrev om hur bra lärare jag tyckte vi hade. Jag skrev även någonting om att jag tyckte att det var för mycket mobbning mellan eleverna, och att jag ofta kände mig utstött. På den allra sista sidan skrev jag tveksamt en personlig åsikt, som jag inte ville skulle yttras högt. Något i stil med "Om Kalle, Tomas och Ludvig inte skulle gå i våran klass så skulle nog allt bli mycket bättre.". Jag visste inte då att klassen skulle blandas med paralellklassen för att sedan delas upp i små grupper, med en lärare i varje grupp. Jag minns att jag hamnade i en grupp med personer jag aldrig fattat något större tycke för. Majoriteten av dem var busar. Läraren som ledde vår grupp berättade för oss att hon nu skulle läsa upp våra berättelser, så att vi fick höra vad alla hade skrivit. Jag drog läraren åt sidan och sa att det som stod på sista sidan fick hon inte läsa upp. Hon sa "Ärsh, det går nog bra. Lyssna nu.". Med ens började hon läsa. Min berättelse läste hon sist. Jag kände bara för att gå och gömma mig i något hörn någonstans och aldrig mer komma fram. När hon läst meningen som stod på sista sidan såg jag riktigt hur en glimt tändes i ögat på en av busarna i rummet. Jag visste att han umgicks med Tomas och Ludvig. utanför skolan, men jag visste inte vad som komma skulle. Vi återvände till klassrummet för att ta rast. Genast hörde jag killarna ropa efter mig. Dom började jaga mig genom klassrummet. Jag försökte låsa in mig på toaletten, men dom slet upp dörren. Jag sprang ut genom de två tunga ytterdörrarna ut på skolgården. Jag sladdade till lite på gruset och märkte att strumpan gick sönder. Jag hoppade upp på en sittbänk och stod där och hoppades på att de inte skulle komma efter mig. Tillslut kom tre killar utrusandes och omringade mig. De hade iallafall haft tid på sig att ta på sig skorna, till skillnad från vettskrämda lilla mig. De hotade mig och kallade mig fula namn och tvingade mig att säga att jag var ledsen, att jag inte menade det jag skrivit. Jag bad tyst om ursäkt medan jag tittade ner i marken. Killarna vände om och gick, skrattandes. Jag hatade mitt liv. Jag ville inte leva såhär. Hur gammal kan jag ha varit då? Kanske 9-10 år gammal. Jag stod i köket med en kökskniv tryckt mot min mage och ett avskedsbrev jag skrivit till mamma och pappa låg på bordet bredvid mig. Jag tog farväl och bad dom att inte skylla detta på de själva. Att det var mitt val. Tragiskt, eller hur?
Andra gången jag ville ta livet av mig var två, tre år senare. Jag hade nyss börjat förstå att mina föräldrar hade alkoholproblem. Jag kände inte att jag passade in någonstans. Jag var fortfarande mobbad och mitt självförtroende låg i botten. Den här gången var jag hos en kompis. Vi lekte med en vass skalpell, skar oss på benen och på ovansidan av armen. Skalpellen var så pass vass att man knappt kände någon smärta när den skar igenom huden. Jag tror att min kompis även hade självmordstankar. Lekandet med kniven utvecklades tillslut till en liten tävling. En tävling om vem som kunde skära djupast och få mest blod att rinna. Jag tror hon vann, jag var för feg. När jag skulle gå hem från henne senare på kvällen ville jag smyga med mig skalpellen hem, men jag fick inte tillfälle till det. Tur det, för annars hade jag kanske inte varit vid liv idag.
Ska jag kanske ta en överdos? Det kanske skulle vara lindrigast. Men vänta, hur fan ska jag kunna få tag på droger? Åh, just det. Det kan jag ju. Men det är inte särskillt subtilt att svälja en näve piller och sedan förvänta sig att folk ska förstå.
Ibland undrar jag hur länge folk skulle komma och besöka min grav. Hanna skulle definitivt tända ett ljus för mig, då och då. Det skulle Maria och Liselott också göra. Mina bröder skulle sörja i systnad och mina föräldrar skulle vara fullständigt hjärtekrossade. Om jag tar livet av mig hoppas jag, med hela mitt hjärta, att ingen följer mig i graven.
Hängning är inte direkt ett alternativ, för jag är smått rädd för höjder. Ärligt talat är jag inte så inne i hela idén om att hänga en halvmeter ovanför marken medan man panikslaget klöser på väggarna och försöker lossa på repet som långsamt kväver en till döds.
Jag kan ju alltid ställa mig framför ett tåg och bli sliten i stycken. Eller varför inte snubbla på en katt och ramla ner för trappen, med hopp om att man bryter nacken av sig? Eller jävlas med fel typ av folk och kanske bli våldtagen och strypt till döds. Starta en brand kan man ju alltid göra. Låsa alla dörrar och fönster och långsamt grilla inne. Sen kan jag ju alltid slänga mig utför ett stup och bryta vartenda ben i min kropp. Köpa en pistol är ju en klassiker. Dock blir det väl inte en så trevlig syn för den personen som hittar mig. Eller varför inte ta ett litet dopp med hårtorken?
Dramatik. Det är jag det. Som vissa redan vet är jag inte kapabel till att ta självmord. Jag skulle aldrig kunna lämna så mycket sorg och tomhet på axlarna av de jag älskar. Å andra sidan är det inte jag som kommer måsta ta itu med sorgen när jag går bort ändå. Men så god och varmhjärtad som jag är lever jag hellre i ren misär än att veta att mina närmaste sörjer över mig.
Oj, det var ett underligt sammanträffande. Jag satte precis igång lite musik, Sarah Mclachlan för att vara bestämd, och låten "Angel" började spelas. Kan detta vara ett tecken? "Angel" är den fantastiskt vackra låten jag alltid velat ska spelas på min begravning. Eller snarare då de sprider min aska. Jag vägrar ligga i en kista och låta småkryp festa på min kropp. Då vill jag hellre bli kremerad och låta min aska bli spridd över en vacker sjö, med tända ljus, månsken och en svag vind svepandes förbi som leder mig mot livet efter detta. Det är det jag tror på. Livet efter.
Jag har alltid, på något sätt, velat vara närvarande på min begravning. Jag hoppas att jag får vara det. Jag hoppas min själ stannar kvar tillräckligt länge för att jag ska få se mina närmaste samlade på ett och samma ställe. Att få se dom ta hand om varandra och trösta varandra medan de tänder ett ljus och lyssnar till denna otroligt vackra melodi. Jag tror det skulle bli min sista önskan.
Åh gud, jag har alltid velat dö ung! Snälla, låt mig inte fylla 30? Jag vill inte leva bara för att se de jag älskar gå bort, en efter en. Jag vill leva tillräckligt länge för att se mina bröder bilda familjer. Jag vill leva tillräckligt länge för att se mina vänner lyckas med sina liv. Jag vill leva tillräckligt länge för att känna mig nöjd och till freds.
Endast under en omständighet skulle mina önskningar om att få dö alteras. Om jag skulle hitta någon att älska mig, någon att dela mitt liv med, någon att åldras med, då skulle jag nog inte vilja dö. Inte än på flera år. Jag behöver en själsfrände. Jag är less på att behöva kämpa för att få saker att gå som jag vill, och jag är less på att folk dömer mig på det sättet som dom gör.
"No more waiting for the end
Of every day that I will spend
Wishing that I only had a choice
No more pushing you away
Cause I will be busy watching things going my way
Never looking back on this anymore
Because what I'm looking for are the answers
To why these questions never go away"
10 år senare
Själsfränden dök aldrig upp. Jag har fått leva tillräckligt länge för att få hålla mina brorsbarn i famnen. Jag har fått leva tillräckligt länge för att se mina vänner uppnå sina mål. Jag har fått leva tillräckligt länge för att känna att jag inte önskar något mer utav detta liv. Jag har fått leva tillräckligt länge för att tappa hoppet. Jag har gett upp. Äntligen ska jag få veta vad som döljer sig bakom dödens mörka dörr. Äntligen ska jag få flyga.
"Spend all your time waiting
For that second chance
For a break that would make it okay
There’s always one reason
To feel not good enough
And it’s hard at the end of the day
I need some distraction
Oh beautiful release
Memory seeps from my veins
Let me be empty
And weightless and maybe
I’ll find some peace tonight"
Alltså, det här har jag aldrig vetat, jag har aldrig förstått eller sett dig bli mobbad, jag har alltid haft synen på dig att folk gillar dig, speciellt för den du är. Jag märker aldrig att folk dömer dig, aldrig då du är med mig och det är ju det enda jag vet, det enda jag märker, då du är med mig.
SvaraRaderaJag minns då du sa det att det alltid är jobbigt att träffa nya människor, att du måste börja med att övertyga dom att du är "normal", usch jag gillar inte ordet "normal" man vet aldrig vad det är. Det är väl någonting man själv bestämmer antar jag.
jag har aldrig känt det, att du inte passar in, det har alltid varit så självklart förm mig bara, följ med, var med! upplev saker med mig. Det känns alltid som att vi står lika nära varran som vi alltid gjort, även då vi inte har träffats på riktigt länge, som det ofta är nu, minst 2 månaders mellanrum. Det är ändå lika lätt och avslappnat då vi är med varran. jag gillar det! Jag gillar dig! Skarpt, PUNKT.