Jag har skippat bussen till Vindeln ikväll, i hopp om att få träffa Nina när hon slutat jobba. Det känns som att vi måste träffas och prata. Det var allt för länge sedan vi sågs. Vi behöver reda ut saker och ting. Jag måste få rätsida på det här. Det känns jobbigt att få höra saker från vänner, om sin bästa kompis, som man själv inte ens lagt märke till. Kanske har de överdrivit? Kanske inte? Jag måste i alla fall få träffas med min rackahälft och prata ut om det här. Jag hoppas att det inte är så illa som de får det att låta. Och genom att skriva det här får jag säkert allting att låta jätteallvarligt, men det är nog inte en så stor grej, så ni behöver inte läsa in allt för mycket i det här. Jag återkommer väl kanske, då jag vet lite mer.
Me and my best.
Jag kommer alltid att finnas där för henne, på samma sätt som hon alltid har funnits där för mig. Även fast vi inte skulle ha pratat på flera år skulle jag aldrig tveka att ge mitt liv för henne. Hon är en del av mig. Min allra bästa barndomskompis. Hon som funnits med mig i nästan 20 år. Nina "Kaj" Andersson, my soulmate.
När livet känns skit och allt man ser är uppförsbackar ska man vända sig till sina vänner för stöd, för man vet att om en vän mår dåligt skulle du vilja att den kom till dig. Och när livet leker och solens strålar värmer ens kropp ska man dela det med sina nära och kära för att visa dem hur bra det känns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar