Kvar i nåt jag lämnat

Jag måste verkligen flytta härifrån. Det finns inte en chans att jag kommer må bättre om jag inte får bo ensam. Det känns som att jag bor tillsammans med mitt ex igen. Allt jag gör (som får mig att må bra) är fel. Fel, fel, fel.

1:
Jag går till mamma, som sitter vid datorn, och kikar vad hon har för sig.
Mor - Vad funderar du på..?
Jag - Jaaag funderar på att göra chokladbollar.
Mor - .....*suuuck*....

Jag går därifrån och ignorerar sucken. Ställer mig i köket och börjar skära upp smör och blanda i havregryn. Kommer då på att vi inte har kakao, men ser det som en utmaning att hitta ett substitut som smakar lika bra. I det här fallet blev det o'boy-pulver, kokos och kaffe.

2:
Jag står och blandar allt och brorsan kommer in i köket med disk.
Jag - Chocolate ballzzzz! *awesome*
Bror - Med o'boy..? Det går ju inte...
Jag - I can make miracles happen in the kitchen!
Bror - Nej, det blir för sött ju...
Jag - ...

Han går därifrån, jag blir nedstämd och tänker tillbaka på VARFÖR jag bakar chokladbollar ikväll. Vilket råkar vara för att bror sa vid middagsbordet att han blev sugen på choklad. Så varsågod, brorsan. Hope you like it...

3:
Står fortfarande och blandar när farsan kommer in för att hämta mer öl.
Far - Jaha, är det kladd på gång nu igen..?
Jag - ...
Far - Såna där neger... Ja, vad kallar man dom..?
Jag - ... (hatar att han använder ordet 'neger')
Far - Havrerullar...
Jag - ...

Han går därifrån och hans spydiga tonfall ligger kvar i luften. Morsan sätter sig vid köksbordet med sin microvärmda middag och läser en bok. Jag sätter mig framför henne med pärlsocker och bollsmet och börjar rulla. Jag hör radion sända en hockeymatch och tvn från vardagsrummet, där pappa sitter, sänder samma sak fast med tre sekunders fördröjning. Störande.

4:
Sitter och funderar på ett bra tillfälle att be mor byta radiokanal. Vill inte störa när hon läser, så jag väntar tills hon pausar för att ta en tugga. Jag hade bytt station själv, men var geggig av all chokladsmet och det kändes onödigt att gå och tvätta händerna, sträcka mig över morsan för att byta kanal - när hon bara behöver fälla ut sin vänstra arm för att nå.
Jag - Skulle du kunna byta radiokanal?
Mor - ....*himlar med ögonen och suckar djupt*
Jag - :$
Mor - (mumlar fram och tror att jag inte hör) happ och så måsta byta till nån störande kanal...
Jag - Vad sa du?
Mor - *ignorerar*
Jag - ...Vad sa du?
Mor - *ignorerar*
Jag - ..... Vad saaa du?
Mor - (mumlar fram) Jag sa väl inget.
Jag - (mumlar tillbaka) Jo, det gjorde du visst..
Mor - ...
Jag - ...
Mor - Nej det var väl inget.. Jag kan lära mig att ignorera den också (radiokanalen)..
Jag - ... ;(

Hur kommer det sig att en mor kan sitta vid ett bord framför sin dotter i 20 minuter och inte märka att hon gråter?