Lack of love

Jag har just kommit på en sak.
Jag kan knappt kolla på min pappa längre
utan att tänka "jävla svin".
Jag gillar inte honom.
Jag tycker inte om honom.
Våra personligheter skär sig så fruktansvärt.
Jag menar.. Jag älskar ju honom
för att han är min pappa
och han var en bra far när jag var yngre.
Men jag tycker inte längre om honom.



Han skäms över att ha en dotter som misslyckas.
Han skäms över att ha en dotter som inte är heterosexuell.
Han skäms över att ha en dotter som inte lyder hans minsta vink.
Han skäms över att ha en dotter som inte ligger på normalvikt.
Han skäms över att ha en dotter som vågar säga ifrån.

Han skäms över mig för att jag är den jag är.
Hur bra tror du att det får mig att känna?

Jag skäms inte över honom för att han knaprar antidepressiva till frukost.
Jag skäms inte över honom för att han dricker varje kväll.
Jag skäms inte över honom för att han har socialfobi.
Jag skäms inte över honom för att han är den han är.

Men jag skäms... när han inte vågar stå för det.

Jag skäms för att kalla mina föräldrar >mamma och pappa<. Dom skäms över att kalla sig själva föräldrar. Men mamma skäms inte över mig. Hon sa bara för någon dag sen när jag satt i köket "Gud, så vacker du är, Sandra. Du är så himla fin". Hon ger faktiskt ofta komplimanger om mitt utseende. Jag visar det inte utåt, men jag gråter av lycka när hon säger så. Med pappa är det raka motsatsen. Sist jag fick höra en komplimang av honom var då mamma tvingade ur honom ett >ja.. det var ju.. fint",
vilket var kanske tre månader sen.

Jag hatar honom inte. Jag ogillar honom bara.
Hade inte han varit min pappa
så skulle jag inte ens sett två gånger åt hans håll.
Jag är ärlig. Det har jag alltid varit.
Och det gillar han inte, det märks.

Hur som helst,
det här var min lilla glödlampa för kvällen.
Åter till städningen.