Få se nu. Klockan är fem på morgonen och jag kan inte sova, trots mina tappra försök. Jag är trött, men mina tankar är alldeles för intensiva för att jag ska kunna slappna av. Jag hatar nätter som dessa. Jag har sovit ganska bra sen nyår men de senaste dagarna ha det gått utför.
Det värsta av allt är att hamna i det där stadiet när man varken sover eller är vaken. Det är då alla monster kommer fram. Bokstavligen, fast i drömmarna förstås. Som igår, till exempel... Jag låg och halvslumrade och började drömma om mig och brorsan. Vi busade och jävlades med varandra. Vi hade roligt, som vanligt. Det är alltid så det börjar. Det börjar bra, sen blir det otäckt. Jag knuffade till honom mot väggen i mitt rum där det råkade hänga en anteckningstavla med massa nålar och häftstift där. Jag höll fast hans händer (eller var det han som höll fast mina?) så han lyckades inte ta emot sig när han knuffades mot tavlan. Oturligt nog så var det hans ansikte som var vänt mot väggen, inte hans rygg. Vi båda stannade upp och jag kände riktigt den där isande känslan av skräck skölja över mig. Han backade ett steg och tittade på mig. Han sa, efter några tysta sekunder, "Den verkar sitta minst en centimeter in.." och pekade på nålen i hans öga. Han hade rätt. Minst en centimeter in. Han fortsatte med "Men som tur är så hamnade den i alla fall ovanför själva ögat." i tron på att nålen satt just under ögonbrynet. Jag var fortfarande förlamad av rädsla och allt jag kunde tänka på var att vi måste åka med honom till akuten.. Snabbt. Då, innan jag ens han öppna munnen, tog han tag i nålen och började dra ut den. Han verkade obrydd, men adrenalinet avtog på två sekunder. Han tittade på mig igen, med nålen i handen och jag såg att hans blick nästan sökte min bekräftelse på att allt var okej. Min hjärna kände då, av någon anledning, att det var bäst om man zoomade in på hans öga för att se om han var illa skadad. Man kunde se ett litet 1.5-millimeters hål i irisen. Jag minns att jag försökte övertala mig själv att det inte var någon fara. Men när det långsamt började sippra ut klumpig vit,grå,svart vätska ur hålet så visste jag att det var kört. Jag mådde illa som fan och jag såg hur brorsan började få lite panik. Jag tog tag om hans armbåge och försökte leda honom ut ur mitt rum. Sen var det som att all hans smärta fördes över till mig och vi båda föll till golvet. Det var så jävla otäckt att jag nästan grät när jag vaknade. Nu när jag skriver det låter det betydligt lindrigare än i min dröm, men jag kan försäkra er om att det var så fruktansvärt hemskt. Jag mår illa bara jag tänker tillbaka på det. Tror ni att det är lätt att somna om efter man vaknat på det sättet? Nej, inte direkt. Och det här händer mig ofta.
Åh, det är så mycket mer jag vill skriva men jag tror det får bli i något annat inlägg. All I know is that I'm starting to hate to fall asleep. Det krävs flera timmar av stressigt och aggressivt malande från min hjärna, för att jag ens ska hamna i en slummersömn. Och när jag väl slumrar så drömmer jag om min bror med nålar i ögonen och min mamma som borstar tänderna med brödknivar. Och där håller jag mig oftast, i större delen av natten. Vissa nätter driver jag in i djupsömn, men oftast är min sömn väldigt orolig. Det är skitjobbigt. För då när man väl har hamnat i en djupare sömn så vill man inte vakna. Man vill suga åt sig så mycket vila som möjligt, för att undvika att gå igenom samma helvete igen nästa natt. Det är som att jag lever i en skräckfilm åtta timmar av mitt dygn.
Skulle man dö om man slutade sova helt och hållet?
Ja, det skulle man.
Dumma krävande kropp.
Mitt förra blogginlägg var förresten nummer 100.
Det värsta av allt är att hamna i det där stadiet när man varken sover eller är vaken. Det är då alla monster kommer fram. Bokstavligen, fast i drömmarna förstås. Som igår, till exempel... Jag låg och halvslumrade och började drömma om mig och brorsan. Vi busade och jävlades med varandra. Vi hade roligt, som vanligt. Det är alltid så det börjar. Det börjar bra, sen blir det otäckt. Jag knuffade till honom mot väggen i mitt rum där det råkade hänga en anteckningstavla med massa nålar och häftstift där. Jag höll fast hans händer (eller var det han som höll fast mina?) så han lyckades inte ta emot sig när han knuffades mot tavlan. Oturligt nog så var det hans ansikte som var vänt mot väggen, inte hans rygg. Vi båda stannade upp och jag kände riktigt den där isande känslan av skräck skölja över mig. Han backade ett steg och tittade på mig. Han sa, efter några tysta sekunder, "Den verkar sitta minst en centimeter in.." och pekade på nålen i hans öga. Han hade rätt. Minst en centimeter in. Han fortsatte med "Men som tur är så hamnade den i alla fall ovanför själva ögat." i tron på att nålen satt just under ögonbrynet. Jag var fortfarande förlamad av rädsla och allt jag kunde tänka på var att vi måste åka med honom till akuten.. Snabbt. Då, innan jag ens han öppna munnen, tog han tag i nålen och började dra ut den. Han verkade obrydd, men adrenalinet avtog på två sekunder. Han tittade på mig igen, med nålen i handen och jag såg att hans blick nästan sökte min bekräftelse på att allt var okej. Min hjärna kände då, av någon anledning, att det var bäst om man zoomade in på hans öga för att se om han var illa skadad. Man kunde se ett litet 1.5-millimeters hål i irisen. Jag minns att jag försökte övertala mig själv att det inte var någon fara. Men när det långsamt började sippra ut klumpig vit,grå,svart vätska ur hålet så visste jag att det var kört. Jag mådde illa som fan och jag såg hur brorsan började få lite panik. Jag tog tag om hans armbåge och försökte leda honom ut ur mitt rum. Sen var det som att all hans smärta fördes över till mig och vi båda föll till golvet. Det var så jävla otäckt att jag nästan grät när jag vaknade. Nu när jag skriver det låter det betydligt lindrigare än i min dröm, men jag kan försäkra er om att det var så fruktansvärt hemskt. Jag mår illa bara jag tänker tillbaka på det. Tror ni att det är lätt att somna om efter man vaknat på det sättet? Nej, inte direkt. Och det här händer mig ofta.
Åh, det är så mycket mer jag vill skriva men jag tror det får bli i något annat inlägg. All I know is that I'm starting to hate to fall asleep. Det krävs flera timmar av stressigt och aggressivt malande från min hjärna, för att jag ens ska hamna i en slummersömn. Och när jag väl slumrar så drömmer jag om min bror med nålar i ögonen och min mamma som borstar tänderna med brödknivar. Och där håller jag mig oftast, i större delen av natten. Vissa nätter driver jag in i djupsömn, men oftast är min sömn väldigt orolig. Det är skitjobbigt. För då när man väl har hamnat i en djupare sömn så vill man inte vakna. Man vill suga åt sig så mycket vila som möjligt, för att undvika att gå igenom samma helvete igen nästa natt. Det är som att jag lever i en skräckfilm åtta timmar av mitt dygn.
Skulle man dö om man slutade sova helt och hållet?
Ja, det skulle man.
Dumma krävande kropp.
Mitt förra blogginlägg var förresten nummer 100.
det finns medicin som gör att man inte drömmer mardrömmar!
SvaraRadera