Nej, jag pratar inte om när tjejer förlorar oskulden eller när man tatuerar sig för första gången och inte heller när man busbrottas med någon som är lite väl hårdhänt.
Min familj är inte så att vi gör mycket tillsammans. Ibland kan jag och bror Tomas se på film (för att utplåna en del tristess) och nån gång om året drar bror Patrik ihop en fest som vi är bjudna på. Familjen samlas och käkar middag på julafton, men mer än så är det inte.
Jag hade pratat med Tomas om att jag ville fara och se Avatar på bio och att jag hade hört att den var ganska awesome. Han sa att han också skulle kunna tänka sig se den och det var liksom en shocker, för han går på bio typ en gång vartannat år. Idag märkte jag att han gjorde sig i ordning för att fara iväg någonstans, så jag frågade var han skulle. Han sa att han skulle på bio. 'Oh my goddd' tänkte jag och var lite positivt förvånad. Och ja, han skulle se Avatar (vilket är ganska uppenbart). Jag var glad, eftersom han äntligen skulle gå på bio men samtidigt lite nedstämd, eftersom jag i tystnad hoppats på att få fara med honom någon gång. Jag har aldrig gått på bio med honom förut. Jag frågade vem han skulle fara med och påminde honom om hans biobiljett han fick av morsan för ett halvår sen. Han skämtade bort det och började busa med katten istället för att svara. Jag antog att han inte hörde, så jag frågade igen. När han, efter många om och men, till sist berättade att han skulle dit med bror Patrik sååå sprack mitt hjärta på ett fjuttigt, ensamt, undangömt litet ställe. Det gör faktiskt liiite, lite ont när ens bröder gör planer utan att fråga om jag vill vara med. Vi gör ju saker tillsammans så sällan och när dom dessutom väntar till sista sekund med att berätta så smärtar det ännu mer. Dom har inte ens brytt sig om att fråga.
Ja, jag känner mig faktiskt lite utanför. Lite mycket. Men visst, det är ju roligt att dom hittar på saker tillsammans. Jag kanske bara är lite avundsjuk. Mina bröder är ju liksom de enda som jag ser upp till i min familj.
(Uppdatering; Mina bröder åkte inte själva. Maria, Patriks tjej, följde med också..)
Min familj är inte så att vi gör mycket tillsammans. Ibland kan jag och bror Tomas se på film (för att utplåna en del tristess) och nån gång om året drar bror Patrik ihop en fest som vi är bjudna på. Familjen samlas och käkar middag på julafton, men mer än så är det inte.
Jag hade pratat med Tomas om att jag ville fara och se Avatar på bio och att jag hade hört att den var ganska awesome. Han sa att han också skulle kunna tänka sig se den och det var liksom en shocker, för han går på bio typ en gång vartannat år. Idag märkte jag att han gjorde sig i ordning för att fara iväg någonstans, så jag frågade var han skulle. Han sa att han skulle på bio. 'Oh my goddd' tänkte jag och var lite positivt förvånad. Och ja, han skulle se Avatar (vilket är ganska uppenbart). Jag var glad, eftersom han äntligen skulle gå på bio men samtidigt lite nedstämd, eftersom jag i tystnad hoppats på att få fara med honom någon gång. Jag har aldrig gått på bio med honom förut. Jag frågade vem han skulle fara med och påminde honom om hans biobiljett han fick av morsan för ett halvår sen. Han skämtade bort det och började busa med katten istället för att svara. Jag antog att han inte hörde, så jag frågade igen. När han, efter många om och men, till sist berättade att han skulle dit med bror Patrik sååå sprack mitt hjärta på ett fjuttigt, ensamt, undangömt litet ställe. Det gör faktiskt liiite, lite ont när ens bröder gör planer utan att fråga om jag vill vara med. Vi gör ju saker tillsammans så sällan och när dom dessutom väntar till sista sekund med att berätta så smärtar det ännu mer. Dom har inte ens brytt sig om att fråga.
Ja, jag känner mig faktiskt lite utanför. Lite mycket. Men visst, det är ju roligt att dom hittar på saker tillsammans. Jag kanske bara är lite avundsjuk. Mina bröder är ju liksom de enda som jag ser upp till i min familj.
(Uppdatering; Mina bröder åkte inte själva. Maria, Patriks tjej, följde med också..)
Det tyckte jag var sjukt elakt av dom! du borde berätta att du kände så..
SvaraRadera