Folk runt omkring mig parar ihop sig och bygger murar.
- Här är det upptaget, säger de och knuffar iväg mig mot nästa murbruk.
När sista tegelstenen är lagd står jag utanför och hackar tänder
Medan paren innanför delar varandras värme och lycka.
Och det är inte förrän hjärtespindeln spunnit sitt tjockaste nät
Jag kommer finna en annan frusen själ, vilse bland tegel och murar.
Någon fullständigt osynlig med väven intryckt i hjärtats alla vrår
Allt man ser är två nävestora klumpar med dåligt lagda stygn
Sväva bredvid varandra, i ensamhet, 14 decimeter ovanför marken
fredag 13 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar