Lack of love

Jag har just kommit på en sak.
Jag kan knappt kolla på min pappa längre
utan att tänka "jävla svin".
Jag gillar inte honom.
Jag tycker inte om honom.
Våra personligheter skär sig så fruktansvärt.
Jag menar.. Jag älskar ju honom
för att han är min pappa
och han var en bra far när jag var yngre.
Men jag tycker inte längre om honom.



Han skäms över att ha en dotter som misslyckas.
Han skäms över att ha en dotter som inte är heterosexuell.
Han skäms över att ha en dotter som inte lyder hans minsta vink.
Han skäms över att ha en dotter som inte ligger på normalvikt.
Han skäms över att ha en dotter som vågar säga ifrån.

Han skäms över mig för att jag är den jag är.
Hur bra tror du att det får mig att känna?

Jag skäms inte över honom för att han knaprar antidepressiva till frukost.
Jag skäms inte över honom för att han dricker varje kväll.
Jag skäms inte över honom för att han har socialfobi.
Jag skäms inte över honom för att han är den han är.

Men jag skäms... när han inte vågar stå för det.

Jag skäms för att kalla mina föräldrar >mamma och pappa<. Dom skäms över att kalla sig själva föräldrar. Men mamma skäms inte över mig. Hon sa bara för någon dag sen när jag satt i köket "Gud, så vacker du är, Sandra. Du är så himla fin". Hon ger faktiskt ofta komplimanger om mitt utseende. Jag visar det inte utåt, men jag gråter av lycka när hon säger så. Med pappa är det raka motsatsen. Sist jag fick höra en komplimang av honom var då mamma tvingade ur honom ett >ja.. det var ju.. fint",
vilket var kanske tre månader sen.

Jag hatar honom inte. Jag ogillar honom bara.
Hade inte han varit min pappa
så skulle jag inte ens sett två gånger åt hans håll.
Jag är ärlig. Det har jag alltid varit.
Och det gillar han inte, det märks.

Hur som helst,
det här var min lilla glödlampa för kvällen.
Åter till städningen.

En dag i sorg...

Det har varit en tung dag idag.

Idag var den dagen jag förstod att min moster är borta.

Att hon aldrig mer kommer finnas att gå bland alla oss andra.

Att det finns hundratals människor där ute som sörjer hennes död.

Hennes bortgång är en stor förlust. För oss, och för sammhället.

Hon fanns alltid där med öppna armar och öppet hus, för den som behövde.

Hon hade alltid mat på spisen, och familj, släkt och vänner runtom sig, varje dag.

Hon var en respekterad kvinna, känd för sin givmildhet.

Många fina ord sades på begravningen idag.

Oerhört många tårar har sköljts över hennes död och sjukdom.

Inte bara utav mig, utan av alla nära, kära och bekanta.

På avskedsceremonin kom det uppemot 200 personer.

Säger inte det något om vilket fantastiskt intryck hon gjort på omgivningen?

Jag såg inte ett enda ansikte som inte bar sorgens ögon idag.

På kistan låg ett stort, rött roshjärta som symbol för hennes kärlek.

Det mest hjärtskärande jag såg idag var hur hennes familj sörjde.

Alla höll om varandra, alla grät och tog sitt sista farväl.

Att se hennes make, hennes söner och döttrar, barnbarn, syskon och syskonbarn...

Mitt hjärta brast tusen gånger om idag. Det tror jag allas gjorde.

Många tankar tilldelas familjen Lundström i denna dag av sorg.

Ni finns i våra tankar, och ni finns i våra hjärtan.

Vila i frid, älskade moster.

- Nu är du äntligen frisk!

Dom jagar mig!

Jag fick precis en hemsk
Känsla i magen...
Jag har så mycket att leva för
Men ändå vill jag dö...
Varför tänker jag såhär?
Varför mår jag såhär?
Kommer jag någonsin
Få veta svaret

(till

mina

tankars

begär)

Jag fick en sån där känsla
Av att man verkligen vill göra något
Typ "Åh, jag vill träffa den idag"
Fast för mig var det mer
"Åh, det skulle vara skönt att ta självmord"
Är jag sjuk i huvudet?
Kan någon peta mig på hjärnan
Och berätta för mig

(hur

jävla

sinnessjuk

jag

egentligen

är)

Som liten drömde jag om att få
Vara med på min egen begravning
Den drömmen håller i sig än idag
Och nu som ungdom vill jag dö?
Vad är steget efter detta?
Fylla 30 och ta självmord?
Vara den där patetiska >gubben<

Med geväret nertryckt i halsen?

(det
har
varit
min
vilja)

Sjukhuspersonal, kom hit
Vi har en sinnesrubbad tonårstjej
Med blod överallt - väggar, tak, fönster
Hon springer omkring som en galning
Och skriker "Ni ska inte fånga mig!"
Hämta båren och ta med tvångströjan
Pumpa henne full med morfin
Vi måste lugna henne!

(med

blodsprängda

ögon

ger

jag

vika)

Sorg...

Vi ses.. <3

Your candles burnt out long ago
When ice covered the planet, it seems
You were only here yesterday, listening
To what the world had to offer, and you left
With a grin on your face, you felt lucky
To be burning in the flames of Hades, but still
Life up here is'nt that bad, we're just killing
Everything we see with a smile on our face, it's quite funny
How things catch up on you, in time
You will have a clock on your shoulder, counting
The last minuits of everything you once loved, and
Before you know it - it will be gone, so will you.

Burning in our own flames created by the sun, I like it
To feel deaths breath in my neck, it's mesmerizing
Walking around with a constant shiver, feeling you
Breathing the same air as I, and we both know
That life is no longer an issue, it's more like a
Numbing feeling of constant emptyness, filled with
Nothings, no ones, noplaces and nevers, I like it
When you push me up against the wall, silently
Sweeping across my body with that look in your eyes, I can tell
That you love me when I'm suicidal, you grab my hair
And pull my head back eagerly studying my last breath, I smile
When you push your lips against mine, and
Hungerly feasting on my last air, consuming my soul

My candles burnt out long ago, for I am deaths lover.