Nu är jag hemma i Umeå igen. Det känns jätteskönt att få vara för mig själv en stund. Det är jättejobbigt att bo tillsammans med någon, framför allt när man faktiskt inte VILL bo med personen. Man träffas varje dag, påminns varje dag, deppar varje dag, osv osv. Jag längtar till slutet av maj då jag äntligen kan flytta hem till Umeå igen.

Listen as the wind blows from across the great divide

Voices trapped in yearning, memories trapped in time

The night is my companion, and solitude my guide

Would I spend forever here and not be satisfied?

Ännu en fredagkväll spenderad för mig själv.

Det känns bra, det känns lite tråkigt.. Jag kan inte riktigt bestämma mig.

Novell efter novell har jag lämnat in till min svenskalärare och hon blir lika hänförd varje gång. Har jag äntligen lyckats finna något jag är bra på? Det var väldigt länge sen jag fick höra att jag var bra på något. Det känns bra.

Jag har rätt mycket planerat de kommande veckorna, vilket också känns bra.

• Jag har bokat tid på Face för en ansiktsbehandling, mini-manikyr och en vardagssminkning på onsdag.
• Och dagen efter, på Valborg, ska jag festa med Nina och gänget (taggaaa!). Det kommer bli grymt kul.
• Den 3 maj har kusin Malin bokat upp mig så vi får lite tid att umgås.
• Den 7 maj fyller jag 19 och den 9 maj blir det eventuellt födelsedags fest.
• Måndag den 12 maj är jag "ledig".. Klassen ska på nån grillträff hos en lärare och eftersom jag knappt känner någon i klassen eller tycker särskillt mycket om någon lärare förblir jag i Umeå och piercar läppen istället för att "umgås en sista gång" innan avslutningen.
• I slutet av maj flyttar jag hem och börjar troligtvis jobba i början av juni fram tills slutet av juli.
• Jag hoppas på att få göra premiär på Storsjöyran i år också, eller förhoppningsvis PRIDE-festivalen, men allt beror på pengar, jobb och skola.
• Under sommarens gång kommer jag enbart äta frukt och grönsaker, med undantag från samtliga grillningar och ett fåtal glassmums. Jag ska försöka lägga av med den där satans beroendeframkallande läsken och börja dricka Pago-juice istället. Fruktansvärt gott!
• I slutet av sommaren blir det att flytta till Vindeln igen för att gå ytterligare ett fördömt år på den där folkhögskolan. Jag måste försöka räta upp betygen. Förhoppningsvis blir det lättare nu då jag kommer bo på skolan och det lär bli lättare om inte hon går där, vilket hon troligen inte kommer att göra. Yay for mey!
  

Som avslutning vill jag bara säga att jag har en extremt sötsugen sötsak till bror!

På återseende, kära vänner.

Svenska Uppsatsen

Självmordsbrevet

Jag förstår inte hur jag kan sitta här och försöka lista ut ett simpelt och prompt sätt att avsluta mitt liv. Om det fanns ett sådant sätt, så skulle jag använda mig av det. Ska jag hålla en kniv mot mitt bröst och bara springa in i en vägg eller något? Eller kommer det se för misstänksamt ut?

Det var ett tag sedan jag sist tänkte på att ta livet av mig. Första gången var jag väldigt ung. Jag hade fått nog av att folk skrattade åt mig och hittade på fåniga ramsor om mig. Det kunde vara mina skolkamrater och klasskamrater, det kunde vara vuxna människor som bara inte kunde sluta stirra, det kunde vara vänner och även totala främlingar. Jag berättade för min mamma att jag kände mig utstött och trakasserad av vissa klasskamrater och jag gick till henne för att höra vad hon tyckte att jag skulle göra åt saken. Hon tyckte att jag skulle smälla till personen på käften och sedan bara ignorera de som fortfarande besvärade mig efter det. Det kändes otroligt dumt. Jag var ju en sådan snäll flicka, duktig i skolan och omtyckt av lärarna. Inte skulle jag kunna smälla till någon sådär? Men hon var ju ändå min mor, jag litade på henne så jag gjorde som hon sa. En dag på syslöjden kom en av klassens busar fram till mig och började dra i mina flätor och kallade mig "Pippi Långstrump" och skrattade åt mig. Många av mina klasskamrater gjorde honom sällskap. Jag kände riktigt hur mina kinder började bränna av skam. Tillslut vände jag mig om och försökte ge honom en örfil, men jag missade. Han såg verkligen till att göra en stor sak av det. Han agerade chockad och ropade på fröken och sa att jag hade försökt slå till honom, vilket var sant. Röd som en tomat satt jag tyst och skämdes medan läraren gav mig en rejäl utskällning. Jag försökte ju bara försvara mig. Blyg som jag var satt jag bara och tog emot skiten. Jag hade inte mod nog att tillrättavisa en lärare. Inte framför hela klassen. I ögonvrån såg jag pojken stå och flina stolt bakom läraren. Han gjorde grimascher och pekade finger. Jag kände mig så förnedrad.

En annan gång hade klassen fått i uppgift att skriva en berättelse var om vad vi gillade med att gå på skolan. Jag minns att jag tog uppgiften på stort allvar. Jag gick iväg och satte mig vid ett akvarium och satt med pennan i munnen medan jag kollade på fiskarna och försökte komma på vad min historia skulle handla om. Vi hade fått en penna och en liten bok att skriva i. Min historia handlade tillslut om de fåtal vänner jag hade i klassen och jag skrev om hur bra lärare jag tyckte vi hade. Jag skrev även någonting om att jag tyckte att det var för mycket mobbning mellan eleverna, och att jag ofta kände mig utstött. På den allra sista sidan skrev jag tveksamt en personlig åsikt, som jag inte ville skulle yttras högt. Något i stil med "Om Kalle, Tomas och Ludvig inte skulle gå i våran klass så skulle nog allt bli mycket bättre.". Jag visste inte då att klassen skulle blandas med paralellklassen för att sedan delas upp i små grupper, med en lärare i varje grupp. Jag minns att jag hamnade i en grupp med personer jag aldrig fattat något större tycke för. Majoriteten av dem var busar. Läraren som ledde vår grupp berättade för oss att hon nu skulle läsa upp våra berättelser, så att vi fick höra vad alla hade skrivit. Jag drog läraren åt sidan och sa att det som stod på sista sidan fick hon inte läsa upp. Hon sa "Ärsh, det går nog bra. Lyssna nu.". Med ens började hon läsa. Min berättelse läste hon sist. Jag kände bara för att gå och gömma mig i något hörn någonstans och aldrig mer komma fram. När hon läst meningen som stod på sista sidan såg jag riktigt hur en glimt tändes i ögat på en av busarna i rummet. Jag visste att han umgicks med Tomas och Ludvig. utanför skolan, men jag visste inte vad som komma skulle. Vi återvände till klassrummet för att ta rast. Genast hörde jag killarna ropa efter mig. Dom började jaga mig genom klassrummet. Jag försökte låsa in mig på toaletten, men dom slet upp dörren. Jag sprang ut genom de två tunga ytterdörrarna ut på skolgården. Jag sladdade till lite på gruset och märkte att strumpan gick sönder. Jag hoppade upp på en sittbänk och stod där och hoppades på att de inte skulle komma efter mig. Tillslut kom tre killar utrusandes och omringade mig. De hade iallafall haft tid på sig att ta på sig skorna, till skillnad från vettskrämda lilla mig. De hotade mig och kallade mig fula namn och tvingade mig att säga att jag var ledsen, att jag inte menade det jag skrivit. Jag bad tyst om ursäkt medan jag tittade ner i marken. Killarna vände om och gick, skrattandes. Jag hatade mitt liv. Jag ville inte leva såhär. Hur gammal kan jag ha varit då? Kanske 9-10 år gammal. Jag stod i köket med en kökskniv tryckt mot min mage och ett avskedsbrev jag skrivit till mamma och pappa låg på bordet bredvid mig. Jag tog farväl och bad dom att inte skylla detta på de själva. Att det var mitt val. Tragiskt, eller hur?

Andra gången jag ville ta livet av mig var två, tre år senare. Jag hade nyss börjat förstå att mina föräldrar hade alkoholproblem. Jag kände inte att jag passade in någonstans. Jag var fortfarande mobbad och mitt självförtroende låg i botten. Den här gången var jag hos en kompis. Vi lekte med en vass skalpell, skar oss på benen och på ovansidan av armen. Skalpellen var så pass vass att man knappt kände någon smärta när den skar igenom huden. Jag tror att min kompis även hade självmordstankar. Lekandet med kniven utvecklades tillslut till en liten tävling. En tävling om vem som kunde skära djupast och få mest blod att rinna. Jag tror hon vann, jag var för feg. När jag skulle gå hem från henne senare på kvällen ville jag smyga med mig skalpellen hem, men jag fick inte tillfälle till det. Tur det, för annars hade jag kanske inte varit vid liv idag.

Ska jag kanske ta en överdos? Det kanske skulle vara lindrigast. Men vänta, hur fan ska jag kunna få tag på droger? Åh, just det. Det kan jag ju. Men det är inte särskillt subtilt att svälja en näve piller och sedan förvänta sig att folk ska förstå.

Ibland undrar jag hur länge folk skulle komma och besöka min grav. Hanna skulle definitivt tända ett ljus för mig, då och då. Det skulle Maria och Liselott också göra. Mina bröder skulle sörja i systnad och mina föräldrar skulle vara fullständigt hjärtekrossade. Om jag tar livet av mig hoppas jag, med hela mitt hjärta, att ingen följer mig i graven.

Hängning är inte direkt ett alternativ, för jag är smått rädd för höjder. Ärligt talat är jag inte så inne i hela idén om att hänga en halvmeter ovanför marken medan man panikslaget klöser på väggarna och försöker lossa på repet som långsamt kväver en till döds.

Jag kan ju alltid ställa mig framför ett tåg och bli sliten i stycken. Eller varför inte snubbla på en katt och ramla ner för trappen, med hopp om att man bryter nacken av sig? Eller jävlas med fel typ av folk och kanske bli våldtagen och strypt till döds. Starta en brand kan man ju alltid göra. Låsa alla dörrar och fönster och långsamt grilla inne. Sen kan jag ju alltid slänga mig utför ett stup och bryta vartenda ben i min kropp. Köpa en pistol är ju en klassiker. Dock blir det väl inte en så trevlig syn för den personen som hittar mig. Eller varför inte ta ett litet dopp med hårtorken?

Dramatik. Det är jag det. Som vissa redan vet är jag inte kapabel till att ta självmord. Jag skulle aldrig kunna lämna så mycket sorg och tomhet på axlarna av de jag älskar. Å andra sidan är det inte jag som kommer måsta ta itu med sorgen när jag går bort ändå. Men så god och varmhjärtad som jag är lever jag hellre i ren misär än att veta att mina närmaste sörjer över mig.

Oj, det var ett underligt sammanträffande. Jag satte precis igång lite musik, Sarah Mclachlan för att vara bestämd, och låten "Angel" började spelas. Kan detta vara ett tecken? "Angel" är den fantastiskt vackra låten jag alltid velat ska spelas på min begravning. Eller snarare då de sprider min aska. Jag vägrar ligga i en kista och låta småkryp festa på min kropp. Då vill jag hellre bli kremerad och låta min aska bli spridd över en vacker sjö, med tända ljus, månsken och en svag vind svepandes förbi som leder mig mot livet efter detta. Det är det jag tror på. Livet efter.

Jag har alltid, på något sätt, velat vara närvarande på min begravning. Jag hoppas att jag får vara det. Jag hoppas min själ stannar kvar tillräckligt länge för att jag ska få se mina närmaste samlade på ett och samma ställe. Att få se dom ta hand om varandra och trösta varandra medan de tänder ett ljus och lyssnar till denna otroligt vackra melodi. Jag tror det skulle bli min sista önskan.

Åh gud, jag har alltid velat dö ung! Snälla, låt mig inte fylla 30? Jag vill inte leva bara för att se de jag älskar gå bort, en efter en. Jag vill leva tillräckligt länge för att se mina bröder bilda familjer. Jag vill leva tillräckligt länge för att se mina vänner lyckas med sina liv. Jag vill leva tillräckligt länge för att känna mig nöjd och till freds.

Endast under en omständighet skulle mina önskningar om att få dö alteras. Om jag skulle hitta någon att älska mig, någon att dela mitt liv med, någon att åldras med, då skulle jag nog inte vilja dö. Inte än på flera år. Jag behöver en själsfrände. Jag är less på att behöva kämpa för att få saker att gå som jag vill, och jag är less på att folk dömer mig på det sättet som dom gör.

"No more waiting for the end

Of every day that I will spend

Wishing that I only had a choice

No more pushing you away

Cause I will be busy watching things going my way

Never looking back on this anymore

Because what I'm looking for are the answers

To why these questions never go away"

10 år senare

Själsfränden dök aldrig upp. Jag har fått leva tillräckligt länge för att få hålla mina brorsbarn i famnen. Jag har fått leva tillräckligt länge för att se mina vänner uppnå sina mål. Jag har fått leva tillräckligt länge för att känna att jag inte önskar något mer utav detta liv. Jag har fått leva tillräckligt länge för att tappa hoppet. Jag har gett upp. Äntligen ska jag få veta vad som döljer sig bakom dödens mörka dörr. Äntligen ska jag få flyga.

"Spend all your time waiting

For that second chance

For a break that would make it okay

There’s always one reason

To feel not good enough

And it’s hard at the end of the day

I need some distraction

Oh beautiful release

Memory seeps from my veins

Let me be empty

And weightless and maybe

I’ll find some peace tonight"

Fan så sjuk man känner sig.

Anorexia
[ ] du känner dig svag
[X] du hatar din kropp
[X] du har svält dig själv
[X] du har dåligt självförtoende
[ ] du använder laxeringsmedel
[ ] du tycker att du behöver vara smalare
[ ] folk säger alltid att du är smal, men du håller inte med
[ ] du skadar dig själv
[ ] folk har sagt att du är för smal
[ ] du fryser väldigt lätt
total: 3/10

ADHD (attention deficit/hyperactivity disorder)
[ ] du är ofta/mestadels hyperaktiv
[ ] du har koncentrations svårigheter
[ ] du kan inte sammarbete med andra männsikor
[ ] du sitter nästan aldrig still
[ ] du pratar hela tiden
[ ] du behöver uppmärksamhet
total: 0/6

Bipolar Disorder
[X] du kan vara vild ibland, dagen efter vara allvarligt deprimerad
[X] du är lätt irriterad
[ ] du sover nästan inte/ väldigt lite
[X] du har väldigt bra självförtroende ibland
[ ] du har missbrukat alkohol, droger eller sex
[X] du har tänkt på/ försökt ta livet av dig
[ ] du har VÄLDIGA humörsvägningar
total: 4/7

Bulimia Nervosa
[X] du har spytt upp allting som du har ätit
[ ] du har spytt trots att du inte mått illa
[ ] du har ingen kontroll över hur mycket du äter
[ ] du använder laxeringsmedel
[ ] du äter snabbt
[ ] du har tränat så mycket så mycket tills du svimmat
[ ] du säger alltid att du är tjock när andra säger att du inte är det
total: 1/7

Conduct Disorder
[ ] du är en mobbare
[ ] du hotar andra människor
[ ] du hamnar ofta i slagsmål
[ ] du har använt vapen som kan orsaka andra skador tex. kniv etc
[ ] du har varit elak mot djur
[ ] du har våldtagit/antastat någon
[ ] du har förstört någons tillbehörigheter/trädgård utan anleding
[ ] du ljuger
[ ] du stannar ute hela natten
[ ] du har rymt hemifrån
total: 0/10

Depression
[X] du är alltid/ofta ledsen
[X] du gråter ofta
[X] du bryr dig inte längre om saker du förut brukade älska
[X] du är ofta bara hemma eller inne på ditt rum
[X] du kan vara väldigt osocial
[X] du har dåligt självförtroende
[X] allting dåligt som händer är alltid ditt fel (ibland känns det så)
total: 7/7

OCD (tvångstankar)
[X] du har störande tankar eller tankar du hatar
[ ] du måste göra särskillda saker tills det känns rätt
[ ] du måste ha saker i en särskilld ordning, och det måste vara ett exakt lika långt avstånd mellan saker
[X] du har skadat dig själv.
[ ] du är rädd för att få aids eller andra sjukdomar/bakterier
[ ] du måste kontrollera saker flera gånger
total: 2/6

Schizophrenia
[ ] du hallucinerar ofta
[ ] du kan bli förvirrad över vad som är fantasi och vad som är verklighet
[X] du tycker att folk alltid stirrar eller pratar om dig
[X] du har extrem ångest eller fruktan
[ ] du tar inte hand om din hygien så som du skulle kunna
[X] du är blyg
total: 3/6

Jag blir snuvad på min utbildning!

Fan, jag blir så jävla less.

Nu har jag suttit från kl 10.10 till 11.30 och väntat på att få ha engelska, men inte en jävel kommer. Den där jävla Aktuellt-timman tar ju fan upp hela förmiddagen! Jag vet inte hur många timmars engelska jag har missat pga den där satans Aktuellt. Jag kommer till skolan för att förbättra min engelska, inte för att ta reda på vad som hänt i Irak den senaste veckan! Jag blir så jäkla irriterad. Vill jag veta vad som hänt runt om i världen så är det ju för i helvete bara att slå på tvn eller bläddra i vilken jävla dagstidning som helst! Pelle kan ju fan inte göra sitt jobb! Det är hans ansvar att samla ihop engelska B-gruppen så att vi får den tid vi SKA ha i engelska. Men inte fan gör han det inte! Jag har rätt till min engelska och såhär ska det fan inte behöva vara! Det är samma jävla lärare som snuvar mig på min engelska, som sa att jag inte fick pussa min dåvarande flickvän på skolans område!

Det är ingen som verkar fatta vad det här är för jävla särskola. "Skolan är ju hundra år gammal och den är så trevlig och liten. Långsamt tempo är det också, så man hinner med.". I helvete heller! Skolan har stora ekonomiproblem, det är därför allting kostar så satans mycket här. Lärarna är gammalmodiga och uttjatade, maten smakar arsel, det finns ingen sjuksköterska eller kurator på skolan för det är FÖR DYRT att anställa någon... Den enda av personalen jag anser vara reko, är vaktmästaren! Och i det här helvetet ska jag leva ett år till. Förbannelse! Gaargh.