Ja, nu var det ett par dagar sedan jag uppdaterade bloggen och som ni ser så har jag ännu en ny design (tror jag har bytt design fyra-fem gånger de senaste tre dagarna...). Jag är sjukt dålig på att skriva om vad som händer, men jag tror det beror lite på att jag inte vill ha en vardags-blogg där man skriver om vad man gjort varje dag. Vill som att det ska, på något sätt, finnas lite mer djup i det jag krafsar ner. Men just det här inlägget kommer nog inte handla om något särskillt. Jag har lite tankar och funderingar kring kärlek, relationer och vänskap, som jag alltid har, men jag måste nog strama åt trådarna lite mer för att jag ska finna någon mening i att skriva ner det. Allting är bara som ett virrvarr i mitt huvud just nu.
Jag saknar Umeå-människorna galet mycket. Här i Vindeln får man på tok för lite kärlek och omsorg än vad som är nyttigt. Jag tar avstånd från många här på skolan också. Har märkt att de flesta är backstabbers och snackar bakom ryggen på folk, så jag har väldigt svårt att lita på någon här. Och nu när vi har 10 nya klasskompisar och nu är 30 stycken så har jag varken ork eller tid att lära känna folk. Jag kan inte namnen på en tredjedel av alla som går i klassen and quite frankly, I don't give a shit (pardon my french...).
Jag försöker hålla mig undan från att skriva hopplöst deppiga inlägg, just för att läsare oftast blir less på att höra om andras olycka, iaf jag tappar lätt intresset om någon hur jävligt allting är alltjämt. Men jag måste säga att bristen på vänskaplig kärlek har format små, små, små pulserande sprickor i mitt lilla hjärta. Jag saknar mina vänner, helt enkelt. Allihopa. Var har ni tagit vägen? Jag träffar er allt för sällan...
On a positive note: ... Is there a positive note? Uhm... Inte vad jag kan komma på iaf. Eller jo! Mina föräldrar "firade" sin tjugofemte bröllopsdag igår. Mamma överaskade mig idag när hon sa att hon och pappa kanske ska gå ut och äta på restaurang i helgen (it's been years since the last time...). Jag tänkte "ooh, kanske finns det hopp ändå." och sa att jag tyckte att det var en bra idé och att jag kunde laga middag åt mig och bror då dom går ut. Dock kunde jag inte hjälpa att känna en viss hopplöshet då hon svarade "vi får väl se..." till mina uppmuntringar.
Varför sitter jag med gråten i halsen? Ärligt talat, vet du? För jag har ingen aning. Det kanske bara är min tur att må lite dåligt. Jag är så att jag mer än gärna lyssnar och hjälper andra med deras problem och funderingar och ibland kanske det blir lite system overload då jag väl börjar grubbla på mina egna problem. Oh well, this too shall pass.
Har suttit och kikat på makeup-tutorials på youtube. Jag tycker att det är ganska intressant. I'm a bit bummed though, eftersom jag inte har "vanliga" ögon med större ögonlock osv, så kan jag inte sminka mig som andra. Men smink är inte hela världen. Smink är ingenting alls faktiskt. Booyah!
Nu börjar kvällen lida mot sitt slut så jag ska slänga mig på sängen och hoppas på att kunna somna. Imorgon ska jag duscha, ha engelska och svenska, packa, åka till Umeå och sen... Vet jag inte. Amplified och bio finns som alternativ. Amplified - just bara för att det är en festival och Johnossi ska spela (har dock ingen att gå med). Bio - just bara för att få träffa Noomie och eventuellt få se en bra film. På söndag är jag bjuden på födelsedagsfika hos Josefina men det ser lite, lite problematiskt ut eftersom mamma inte verkar vara så sugen på att skjutsa, men som Josefina skrev så tar jag mer än gärna en privat träff med henne senare. Puss på henne.
Godnatt småfolk!
Det är kanske inte lika illa som det låter.
I'm just having a moment of drama, that's all.
- The Fall of the Rebel Angels, av Peter Brueghel
Jag och Theresa diskuterade förresten lite om bl.a. den här målningen på engelskan idag.
"I and Theresa have discussed some artwork today. Especially the pieces “The Triumph of Death” and “The Fall of the Rebel Angels” made by Peter Brueghel and the piece “La Promenade” by Claude Monét. We both agreed that we share similar taste in art and we thought we could discuss the fine details in the paintings and compare our different points of view. We concluded that you can understand a lot about the middle-ages just by deciphering Peter Bruegel paintings. By examining Claude Monét’s elaborated painting we came to understand the depth of his talent. They were both very gifted artists who possessed a large spectrum of imagination."
Jag saknar Umeå-människorna galet mycket. Här i Vindeln får man på tok för lite kärlek och omsorg än vad som är nyttigt. Jag tar avstånd från många här på skolan också. Har märkt att de flesta är backstabbers och snackar bakom ryggen på folk, så jag har väldigt svårt att lita på någon här. Och nu när vi har 10 nya klasskompisar och nu är 30 stycken så har jag varken ork eller tid att lära känna folk. Jag kan inte namnen på en tredjedel av alla som går i klassen and quite frankly, I don't give a shit (pardon my french...).
Jag försöker hålla mig undan från att skriva hopplöst deppiga inlägg, just för att läsare oftast blir less på att höra om andras olycka, iaf jag tappar lätt intresset om någon hur jävligt allting är alltjämt. Men jag måste säga att bristen på vänskaplig kärlek har format små, små, små pulserande sprickor i mitt lilla hjärta. Jag saknar mina vänner, helt enkelt. Allihopa. Var har ni tagit vägen? Jag träffar er allt för sällan...
On a positive note: ... Is there a positive note? Uhm... Inte vad jag kan komma på iaf. Eller jo! Mina föräldrar "firade" sin tjugofemte bröllopsdag igår. Mamma överaskade mig idag när hon sa att hon och pappa kanske ska gå ut och äta på restaurang i helgen (it's been years since the last time...). Jag tänkte "ooh, kanske finns det hopp ändå." och sa att jag tyckte att det var en bra idé och att jag kunde laga middag åt mig och bror då dom går ut. Dock kunde jag inte hjälpa att känna en viss hopplöshet då hon svarade "vi får väl se..." till mina uppmuntringar.
Varför sitter jag med gråten i halsen? Ärligt talat, vet du? För jag har ingen aning. Det kanske bara är min tur att må lite dåligt. Jag är så att jag mer än gärna lyssnar och hjälper andra med deras problem och funderingar och ibland kanske det blir lite system overload då jag väl börjar grubbla på mina egna problem. Oh well, this too shall pass.
Har suttit och kikat på makeup-tutorials på youtube. Jag tycker att det är ganska intressant. I'm a bit bummed though, eftersom jag inte har "vanliga" ögon med större ögonlock osv, så kan jag inte sminka mig som andra. Men smink är inte hela världen. Smink är ingenting alls faktiskt. Booyah!
Nu börjar kvällen lida mot sitt slut så jag ska slänga mig på sängen och hoppas på att kunna somna. Imorgon ska jag duscha, ha engelska och svenska, packa, åka till Umeå och sen... Vet jag inte. Amplified och bio finns som alternativ. Amplified - just bara för att det är en festival och Johnossi ska spela (har dock ingen att gå med). Bio - just bara för att få träffa Noomie och eventuellt få se en bra film. På söndag är jag bjuden på födelsedagsfika hos Josefina men det ser lite, lite problematiskt ut eftersom mamma inte verkar vara så sugen på att skjutsa, men som Josefina skrev så tar jag mer än gärna en privat träff med henne senare. Puss på henne.
Godnatt småfolk!
Det är kanske inte lika illa som det låter.
I'm just having a moment of drama, that's all.
- The Fall of the Rebel Angels, av Peter Brueghel
Jag och Theresa diskuterade förresten lite om bl.a. den här målningen på engelskan idag.
"I and Theresa have discussed some artwork today. Especially the pieces “The Triumph of Death” and “The Fall of the Rebel Angels” made by Peter Brueghel and the piece “La Promenade” by Claude Monét. We both agreed that we share similar taste in art and we thought we could discuss the fine details in the paintings and compare our different points of view. We concluded that you can understand a lot about the middle-ages just by deciphering Peter Bruegel paintings. By examining Claude Monét’s elaborated painting we came to understand the depth of his talent. They were both very gifted artists who possessed a large spectrum of imagination."
