onsdag 25 juni 2008

En glimt av galenskap


Ditt leende ansikte smälter in i väggen
Fångad i betongens hårda fängelse
Du kan inte ta dig ut, du vill inte ta dig ut
Ångesten fängslar dig

Dina läppar skriker i förskräckelse
Skrattar i mild hysteri
Ingen vet hur det känns att vara du
Kilad fast i din dagliga rutin

Dina ögon färgas röda, likt Jesus vatten
Letar febrilt efter en utväg
Spänner blicken i nacken, hittar en springa
I springan, där står jag

På en pall med snaran runt halsen
Tårar sköljandes över ett brev
Jag ligger på min dödsbädd, hängandes i luften
Du vill ta dig ut, du måste ta dig ut

Fångad i betongens hårda fängelse
Nu vill du inte mer

fredag 20 juni 2008

Hänförd.


Skummaste saken jag såg när jag moppade hem från Teg över slätten i natt.. Där hade en kille parkerat sin cykel och stod med banjo och munspel och sjöng i soluppgången. Jag önskar jag haft tid att stanna och prata med honom. Blev väldigt fascinerad! Han brydde sig knappt om när jag körde förbi, han bara fortsatte sjunga och spela som om att inget kunde ha stört honom mindre.


När jag kört förbi kikade jag tillbaka på mannen över axeln. Det var som taget ur en film; En vacker soluppgång med klara färger. Svarta konturer av träden, mannen och cykeln. Svaga fågelkvitter hördes och tunga dimmoln vilade över lättarna. Jag tänkte "ursh, vad hemsk jag är som kommer och förstör det här fina ögonblicket, med det högljudda och smått skärande ljudet av min pushmoped.". Om ändå jag hade stannat för att ta ett kort..!


Varför stod han där? För att få vara ensam? För den fina utsikten? Eller kanske bara för att få stöta på ännu en vilsen själ i morgondimmans mörker. Jag ångrar att jag inte stannade. Jag blev hänförd och jag förundras.

måndag 16 juni 2008


Tons of glowing fairies
Danced around his face
When those tiny little fairies
Dissappeared without a trace
He fell back into the shade
Lost was all he had to lose
Now his soul begins to fade
His heart is nothing but a bruise
A black tear mixed with pink
Traced a shimmer down his face
He's looking for that missing link
Who dissappeared without a trace

fredag 6 juni 2008

The beer takes the best of you.

Nu ligger morsan på sjukhuset.
Ramlat och slagit sig IGEN.
Andra gången på typ fyra veckor.
Den här gången bröt hon lårbenshalsen.
As we speak så ligger hon och väntar på operation.
En ambulans kom och hämtade henne igårkväll.
Klarade inte ens av att kolla på henne.
Dels för att hon ljög mig rakt upp i ansiktet.
Hon sa att hon hade kramp
och att det var därför hon satt där på golvet
utan att kunna röra sig.
Hon skäms, och det borde hon göra.
Två-tre dagar på sjukhuset, sjukskriven 2-3 månader.
I am soooo not speaking to her again.
Jag har försökt med i stort sett allt för att få dom att sluta.
Allt jag kan komma på iaf, förutom att hälla ut skiten.
Någon som har något förslag hur jag kan besegra mina alkoholistföräldrar?
Help is needed.
När morsan kommer hem från sjukhuset börjar jag hälla ut ölen.
Om ingen kommit på nåt bättre tills dess
så får det vara min plan den här sommaren.
Det kommer bli ett jävla liv. Men det får jag ta.
Eller ska man kanske ge ett ultimatum?
Sluta med spriten eller förlora mig.
Jag skulle kunna flytta och be dom att inte höra av sig
förän dom varit alkoholfria en viss tid.
För jag har fått nog. Jag orkar inte mer.
Finns det något ställe man kan anmäla dom till, utan att dom måste samtycka?
Har någon något tips, what so ever, så vill jag gärna veta.
Drunken bastards.