Skummaste saken jag såg när jag moppade hem från Teg över slätten i natt.. Där hade en kille parkerat sin cykel och stod med banjo och munspel och sjöng i soluppgången. Jag önskar jag haft tid att stanna och prata med honom. Blev väldigt fascinerad! Han brydde sig knappt om när jag körde förbi, han bara fortsatte sjunga och spela som om att inget kunde ha stört honom mindre.
När jag kört förbi kikade jag tillbaka på mannen över axeln. Det var som taget ur en film; En vacker soluppgång med klara färger. Svarta konturer av träden, mannen och cykeln. Svaga fågelkvitter hördes och tunga dimmoln vilade över lättarna. Jag tänkte "ursh, vad hemsk jag är som kommer och förstör det här fina ögonblicket, med det högljudda och smått skärande ljudet av min pushmoped.". Om ändå jag hade stannat för att ta ett kort..!
Varför stod han där? För att få vara ensam? För den fina utsikten? Eller kanske bara för att få stöta på ännu en vilsen själ i morgondimmans mörker. Jag ångrar att jag inte stannade. Jag blev hänförd och jag förundras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar