söndag 14 februari 2010

Kärlek är till för att spridas.

Stopping by to say Hello :)

Så... Vi dricker ganska mycket läsk i våran familj. Jag och min bror delar på säkert 4 1.5-liters flaskor varje vecka (säkert mer, men ibland mindre). Jag är helt beroende. Det är inte ens särskilt gott längre. Det smakar mest bara tillsatsämnen och kemikalier, men av någon anledning så tillfredsställs jag av att dricka slasket.

Ibland finns det inget godare än ett stort glas fyllt med is och bubblande cola, am I right? Men var och varannan dag? Det känns väldigt överflödigt. Gott men uttjatat.

Så idag, på alla hjärtans dag, ska jag ge mig själv en liten present. En present som är bra för hälsan, bra för blodsockret, bra för vikten, bra för min motivation och bra för min avsaknad av drivkraft.

Jag har bestämt mig för att från och med imorgon så ska inte jag dricka en enda smutt av läsk på två veckor. Anledningen att jag väljer två veckor, och inte en längre tid, är för att jag inte vet hur min kropp kommer reagera på att inte få sin dagliga dos sockerblandat koffein. Dessutom är jag jättedålig på att faktiskt ta tag i saker och "hålla planen", men nu känner jag mig faktiskt motiverad.

Så... En dag i taget.

Eftersom min älskling inte är här på den här soliga kärleksdagen, så passar jag på att älska mig själv lite grann. Gudarna vet när jag gjorde det sist. Någon gång måste bli den första, eller hur? :)

Och om ni inte har någon speciell att dela dagen med, såsom en käresta, familjemedlem eller vän, se då till att unna DIG något extra.

Ta ett varmt väldoftande bad (varför inte ha en egen liten SPA-dag?), ta på dig hörlurarna och sätt dig utomhus i solen med en varm kopp choklad och dröm om sommaren (eller gå en liten promenad med kameran i högsta hugg?), tillaga en riktigt smarrig middag och sätt dig framför teven med tända ljus och se en romantisk komedi, eller varför inte sprätta en öl, knäppa upp översta knappen på byxan och fläka ut dig på soffan med ett leende på läpparna och tonerna från en gitarr som bakgrundsmusik?

Dagen är till för att fångas.
Carpe Diem, mina vänner!

Nu känner jag den tidiga morgonsolen värma mig om ryggen, så jag ska vända mig om, omfamna solstrålarna med mitt leende och sedan återstår det att se var dagen för mig!

Många kramar till er, underbara människor.
Hoppas ni får en mysig dag! :*

torsdag 4 februari 2010

Portishead - Roads

Jag känner inget behov av att skriva här längre. Not now.

På återseende.

tisdag 2 februari 2010

Hos dig är jag underbar


One million parachutes couldn't stop me
From falling for you.

Bortom grus och sten

Det kommer väl nån gång, sådär en gång i halvåret, då mitt hjärta växer liiite lite grann för någonting mamma gjort eller sagt. Ja, det här huset är fyllt av mycket grus och stenar, men när man minst anar det dyker ett litet, glittrigt guldkorn upp och lyser upp min vardag.

Jag frågade henne förrgår om vi hade några blåbär kvar i frysen eller om det blev slängt när frysen blev avfrostad. Hon undrade vad jag skulle med dom till och jag sa att jag hade ett litet 'bär-il'. Hon sa att hon inte visste, jag letade igenom frysen, hittade inga och vi pratade inget mer om detta och mitt 'bär-il' försvann och blev bortglömt.

Och alldeles nyss, när jag gick på frukostjakt i köket, kikade jag in i frysen och fick se en hylla med björnbär, röda vinbär, blåbär och en blåbär-och hallonblandning. Då fick jag ett tyst 'naaaw'-ögonblick och kände ett litet guldglitter glimta i ögat.

Hon köpte ju uppenbarligen bären igår och det verkar som att jag inte alls tittade in i frysen den dagen. Tror jag ska skicka ett tack-sms och börja fundera ut vad jag ska göra av alla goda småsaker.

Alltså åh..! Mamma kan vara så söt ibland.

lördag 30 januari 2010

36 scars

(Klicka för större bild)


Jag kunde hitta 36 ärr på min kropp.
Hur många har du?

Kopiera bilden nedan och markera var du har ärr någonstans. Vissa kan nog ha rätt intressanta berättelser om hur dom fick sina. Kan inte påstå att mina var så intressanta, men det var roligt att göra.

Om du gör en sån här så får du gärna skriva en kommentar till det här inlägget och länka till din blogg/hemsida/whatever om du beslutar dig för att publicera bilden. Det skulle vara kul att se vad andra har för historier att berätta!

(Klicka för större bild)


fredag 29 januari 2010

På 20 år kunde vi varit miljonärer, era sågspån

Om jag kan tvätta min familjs kläder... Varför blir det då ett problem om jag ber dom att tvätta mina? Eller inte ens tvätta, bara hänga ut kläderna så dom får torka..?

Jag tvättar inte särskilt ofta och när jag väl tvättar så tar jag hand om det själv (jag har till och med en egen tvättkorg i mitt rum). Dom behöver aldrig ens se min tvätt.

Jag brukar ta nån dag två gånger i månaden till att tvätta mina kläder, mina sängkläder + handdukarna som använts av mig och bror på övervåningen. Och 1-2 gånger i veckan tar jag hand om deras.

Mamma bad mig hänga ur deras tvätt och vika alla sängkläder och visst, det kan jag väl göra. Slängde därefter in kläder från deras tvättkorg och min, eftersom jag ändå hade tänkt tvätta till helgen.

Ett tag senare sitter jag i mitt rum och ser film, lite sådär mysigt, med cola och tända ljus då ropar mamma att jag har tvätt att hänga ur. Det jag inte förstår är varför hon inte kunde hänga ur det där lilla, och låta mig se film ikväll. Det var inte ens en halv maskin. För hon sitter ju ändå bara där vid köksbordet och pimplar öl och läser i boken. Tvättmaskinen är bara 3 meter bort från den stolen där hon spenderar en tredjedel av sitt liv.

Liksom.. så fort dom ser att nåt av mina plagg ligger i tvättmaskinen så blir det mitt jobb att hänga ur. Men tänker dom på att jag tvättar deras kläder 10 gånger oftare än jag tvättar mina egna?

Det är som att dom har någon slags policy... "Har Sandra varit i tvättstugan så rör inte vi ett skit förrän hennes grejer är ute därifrån". Det känns verkligen som att det är så det fungerar.

Som jag sagt förut. Jag bor inte här. Jag är bara en gäst.

Som min mor sa i tisdags..
"Är det inte dags att flytta härifrån snart?".

Och det gör liiite, liiite ont att mamma inte kan skänka en liten slant till mig (som gått utan cash sen december), när hon vet att jag och min flickvän kämpar för att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att få träffa varandra... och när hon dessutom kommer ha dubbla löner i 6 månader framåt. Lite ont gör det bara, bara lite.

Sluta drick öl, för fan. Då sparar ni iaf 50 000 kr per år.

Jag vill flytta.

FML

torsdag 28 januari 2010

I skuggan av Italien


Jag drömmer
Kanske lite mer än andra
Om att finna
"Den rätta"
Och att på riktigt
Få känna
Hur det är
Att älska, att bli älskad
För evigt
Till det sista andetaget
Och ändå längre

För jag har sett
Henne
Med egna ögon
Jag har pratat med henne
Dagar i sträck
Jag har sett hennes skratt
Lysa upp världen
Och lyssnat
Till hennes tårar
Viska sorgliga sagor

Det är bara så att hon finns
I skuggan av Italien
Bortom Serbiens mörker
I den lilla staten Kosovo
Så ensam och isolerad
Och alldeles för avlägsen

Min älskling, mitt hjärta


onsdag 27 januari 2010

Kokostårar

Jag har skrattat och gråtit väldigt mycket ikväll, men enbart för att jag varit road. Jag har inte varit överdrivet ledsen.

Jag har kollat på söta YouTube-filmer som fått mig att skratta tills jag tappat andan, jag har lyssnat på underbara operor som är så vackra att tårar trillar ner för kinderna, jag har ont i näsan men det hör inte hit, min flickvän har haft en bra kväll med sin familj och det är fullkomligt awesome, jag har ätit en sån här liten glass, banan, kokos-grej:

Mums fillibubba!

Det känns verkligen som att jag lever i en berg-och dal bana. Ena dagen jättedeppig, andra dagen jätteglad. Men deppigheten överväger, tyvärr.

Nu skriver älskling på msn så jag ska kila. Detta blir sista inlägget för idag.
Godnatt people!

En av kvällens höjdpunkter

Don't get me wrong. Jag gillar Twilight...


Men jag ÄLSKAR Family Guy!
Jag dog när jag såg den här bilden! Haha!

tisdag 26 januari 2010

Helen Keller, 1880-1968

"Delight is essential to growth and self-improvement.
He who does not see that joy as an important force in the world misses the essence of life."


- Helen Keller, 1880-1968