Bortom grus och sten

Det kommer väl nån gång, sådär en gång i halvåret, då mitt hjärta växer liiite lite grann för någonting mamma gjort eller sagt. Ja, det här huset är fyllt av mycket grus och stenar, men när man minst anar det dyker ett litet, glittrigt guldkorn upp och lyser upp min vardag.

Jag frågade henne förrgår om vi hade några blåbär kvar i frysen eller om det blev slängt när frysen blev avfrostad. Hon undrade vad jag skulle med dom till och jag sa att jag hade ett litet 'bär-il'. Hon sa att hon inte visste, jag letade igenom frysen, hittade inga och vi pratade inget mer om detta och mitt 'bär-il' försvann och blev bortglömt.

Och alldeles nyss, när jag gick på frukostjakt i köket, kikade jag in i frysen och fick se en hylla med björnbär, röda vinbär, blåbär och en blåbär-och hallonblandning. Då fick jag ett tyst 'naaaw'-ögonblick och kände ett litet guldglitter glimta i ögat.

Hon köpte ju uppenbarligen bären igår och det verkar som att jag inte alls tittade in i frysen den dagen. Tror jag ska skicka ett tack-sms och börja fundera ut vad jag ska göra av alla goda småsaker.

Alltså åh..! Mamma kan vara så söt ibland.