Jag vill lägga mig på sängen med hörlurarna och förundras till KENTs otroliga känsla i deras texter och deras musik. Musiken avspeglar mitt liv. Jag vill låta musiken tala för mig. Jag vill, genom att bara visa mitt musikaliska tycke, berätta hela min livshistoria. Jag är en drömmare, jag vet. Det har jag alltid varit och det kommer jag alltid att vara.
När dagen nalkas natt sitter jag här och tänker. Med musik i min själ som avspeglar min sinnesstämning drömmer jag om fred på jorden. En kliché - javisst. Jag drömmer om ett paradis. Jag drömmer om Nirvana.
Jag är en agnostiker med hjärta, med själ, med hopp och tro. Ibland tror jag att det finns högre makter, änglar, förlorade själar, skuggfolk och andar. Ibland behöver jag det. Men jag som agnostiker förlitar mig på vetenskapen och mycket tyder på att vi är ensamma. Men ibland känns det bra att tro att någon vakar över en.
När någon i min närhet går bort. När någon lämnar sitt tidigare liv för att gå vidare till nästa, så kommer de där andarna och änglarna till mig. Jag ser dom, på ett sätt som inte många kan. Nina, du vet vad jag pratar om, eller hur? Jag såg min mosters själ i himlen kvällen då hon gick bort. Hon svävade så fridfullt. Det är den absolut starkaste själ jag har upplevt. Det kommer jag aldrig att glömma. Jag har en enorm respekt för döden och människor som ligger inför.
Själv är jag inte rädd för att dö. För jag vet vad som väntar mig. Jag vet. Det vilar trygghet och framtid i nästa liv. Jag har sagt det förut - jag tror på ett liv efter detta. Men hur kan jag vara agnostiker och samtidigt tro? Jag kan inte binda mig till en religion. Jag har format mig min egen väg. Mitt medvetna och undermedvetna jag har byggt upp bilden av min framtid. Min framtid bortom dödens mörka dörr. Jag kan inte kalla mig ateist, eftersom jag tror. Kan jag kalla mig agnostiker även fast jag har skapat min egna tro?
Det är svårt att förklara men jag är en agnostiker, en realist - med drömmar. Kalla mig naiv om ni vill men jag tycker mitt tankesätt är vackert.
