I belong anywhere but inbetween

Just idag känner jag mig som ett gigantiskt misslyckande. Ok, nu ljuger jag. "De senaste månaderna" är närmare sanningen.

Jag hade två miserabla år, följt av ett bra halvår och nu dalar allt igen. Jag kan inte skriva en jävla mening utan att bryta ihop! Varför ska allt gå åt helvete för? De enda stöden jag har bor FÖR långt bort.

Det känns som att nån har dött.
Glöm inte att andas, Dimma. Andas.

Det sägs att man kan bedöma hur en person mår, bara genom att titta hur personens rum ser ut. Du vill inte veta hur mitt ser ut...

1. Läraren. Läraren som är anställd att hjälpa en att förstå. Läraren som ska peppa, uppmuntra och hjälpa. Den läraren har inte jag. Min lärare säger 'du kommer aldrig att klara det här, jag tror inte att du kommer klara det. är det inte lika bra att du ger upp?', visserligen underliggande - nästan. Är det verkligen en bra sak att säga till en omotiverad, deprimerad ångestmänniska med noll självdiciplin? Fuck you and eat shit.

2. Föräldrar. Föräldrar som pratar om hur jävla lätt och roligt allt var när dom var yngre och frågar 'varför är inte du som vi var då? varför far inte du ut på krogen 3 dagar i veckan? du festar ju inte alls lika mycket som vi gjorde när vi var yngre. du missar jättemycket, ska du veta'. Har dom ens tänkt tanken på att jag inte vill bli som dom? Att jag inte ÄR som dom? Att jag är jävligt noga med vad jag dricker, hur ofta och hur mycket, bara för att jag vägrar bli som dom? Det finns en ANLEDNING.

3. Oförmågan. Min oförmåga att lyckas i allt jag gör. Vet du hur länge sen jag kände att jag var stolt över något jag själv åstadkommit? It's been years och det tär på mig.

4. Lögner. Lögnerna jag förmedlar till min familj på daglig basis. Lögnerna jag sprider som toxic waste överallt runt omkring mig. Lögnerna som är sanna och lögnerna som döljer på tok för mycket. Lögnerna som jag lovade mig själv att aldrig återuppta.

5. Distans. All jävla distans. De 2356 kilometerna till min flickväns famn, de X antal länen till min trofaste vän, den 5 timmar långa bussresan till min bästa barndomsvän (som man pratar med i telefon 20 minuter, en gång i månaden), min blodssyster (så nära, men ändå plågsamt långt bort), de okända antal år som är tänkta ska vara min framtid, distansen mellan 0-siffran och vågpekaren som bara växer och växer (trots tvångstankar och självbestraffning)...

6. Stressen. Stressen som får mitt omdöme att faila. Stressen som får mig att ta på mig mer ansvar än jag klarar av. Jag känner mig som ett failure för att jag är för stressad för att kunna sitta still med benen och fuckar därför upp mina knän, för stressad för att kunna fokusera på mina studier, för stressad för att hinna med att fråga alla vänner hur dom mår, för stressad för att vara tålmodig, för stressad för att ens kunna se en framtid utan panik och ångest, för stressad för att få någonting gjort. Jag är en jävla grönsak. Koka mig och släng bort mig.

7. Orostankar. Att ha öronen på spets varje kväll. Att så fort jag hör höga röster, smällar eller glasklirr - måste pausa musiken och höra om någon gjort illa sig. Oron över att gå ner och äta på kvällen, för att man vill undvika att få spydiga fetto-kommentarer av sin far. Oron över att man aldrig kommer vara kapabel till att skaffa ett jobb man trivs med. Oron över att folk ska lämna mig (eller bara rycka på axlarna) när dom får höra all galla jag hulkar upp.

8. Pengar. Denna jävla materiella skitvärld som är beroende av pengar och makt. Kan inte alla bara ta ett bloss marijuana och krama sin granne så kan vi äntligen ha fred på jorden? Sarkasm ftw. Pengar..... att allt som är av användning har alltid varit för dyrt för mig.

9. Avbrott. Jag hatar att bli avbruten när jag återberättar något eller förklarar något. Det tar så jävla lång tid för min hjärna att samla tankarna igen att det bara känns drygt att prata och försöka minnas vad poängen var med det jag berättade. Har jag koncentrationssvårigheter eller?

Det känns iaf inte bra att ens lärare och ens föräldrar tycker att man är ett failure. Jag tvivlar på mina förmågor tillräckligt utan deras åsikter. Men ja, för mig är det ju så att ger folk upp hoppet om mig, så gör jag också det. Folk säger 'skärp dig, gör det du ska, pressa dig själv, strunta i ALLT förutom skolan (dina äkta vänner kommer ändå finnas kvar när du är färdig med skolan)..... Det sjuka är att jag tror inte att jag skulle ha så många vänner kvar då. I've already blown my chanses. Åh, jag skulle ge allt bara för att få vara någon annan för en dag... Jag HATAR att ge upp, och det är precis det jag gör nu. Det är precis det jag har gjort de senaste åren. Varför förtjänar jag en framtid? Varför förtjänar jag ett bra jobb, en egen lägenhet, ett stabilt förhållande och bra inkomst? Jag har INGENTING att erbjuda längre. Visst, lite snälla ord, visa stöd, bry mig... Men att faktiskt.............. äh... jag orkar inte.

Nu ska jag dryga mig resten av kvällen, sen ska jag vakna imorgon, gå pride-tåget med Frida, fika med henne, köpa alkohol åt en minderårig och sen ska jag hem och tycka synd om mig själv och undra vars alla mina vänner tog vägen. Äh, jag vet vars dom är. Och dom vet vars jag är. But somehow we lost the connection och alla är för upptagna med sitt för att orka göra något åt det. Yay, everyone is growing up... Förutom jag, va? Jag sitter fortfarande som ett jävla hopplöst fall och nöter skolbänkarna och hatar mitt liv. *emo-moment*.

Sinnessjuk Dimma. Sinnessjuk.